Anhöriga till självskada

Jag är mamma till ett barn på 18 år som självskada, som vägrar att ta emot hjälp och att vara aggressiva och våldsamma mot hälso- och sjukvårdspersonal som försöker hjälpa.  stympning omfattar djupa och stora skalpell nedskärningar, vilket har krävt operation i efterhand, hudtransplantation, etc. Detta beror på h * n är sårade, men utan att ange vad som är ont.  Det senaste halvåret har detta beteende eskalerat hemskt och h * n har varit mer på sjukhus, psykriatisk än hemma, mest nødigst volontär på regelbunden sjukhus men under tvång på psykriatisk.  H * n har sparkat, slagit, bitit, drog en kniv bl. A när vårdpersonal och i vissa fall har polisen ville ha hjälp.  Även om jag kämpar också mentalt, jag blir trött, och har ångest bara sjukhus och sådana saker, och jag har snart inte vet vad de ska göra. Känsla av att jag snart sammanfaller exakt själv, har jag ingen aning om vad jag kan göra för att hjälpa mitt barn och jag kan snart inte låta h * n stanna hemma mer, men h * n är ovillig att leva i en institution, och har ingen annan familj som kan ge stöd. H * n inte kan stanna för sig själv, h * nve försökt, men sedan urartade själv skadar sig själva ännu mer våldsam och h * n drogs in kriminella grupper. H * n har diagnoser som autistiska drag, försenad utveckling, personlighet.  Några goda råd om vad jag ska göra, vad som kan hjälpa? Och hur jag ska kunna bevara upp mig själv i allt detta, eftersom jag faller ihop så jag kan inte hjälpa mig själv ännu.

Agnes , 20.12.2012

Nyckelord: släktingar, självskadebeteende

Kommentarer från läsare

Detta berättar läsare om "Anhöriga till självskada ":

Adrian (20.12.2012)

En sak är att du som mamma ska ha förtroende för sjukvården och sjukhus, kan detta vara attityder dig utan viljan och mening har överfört till dina barn, och som i detta fall kan vara särskilt olyckligt.Det är helt klart att professionell hjälp måste i en sådan situation.

Viggo (20.12.2012)

Jag arbetar mycket bra med läkare och sjukhus. Jag har suttit timmar i samtal med läkare, psykologer, sjuksköterskor som alla försöker hjälpa. Känsla av att jag som mamma är väl omhändertagen vårdpersonal, men som de säger, eftersom mitt barn är arton, så att de inte kan hjälpa om hn inte kommer att acceptera hjälp.För oavsett hur ruttet jag tycker det är att relatera till stora trångt platser som sjukhus o. L Jag har aldrig backas ut när det har kommit till mitt barn. Och jag har inte problem att relatera till läkare, psykologer osv så länge jag får prata med dem i slutna miljöer. Jag försöker uppmuntra hn kommer emot hjälp, men jag kan inte nå den.  Detta är ett rop från mig, jag kan snart inte mer själv, och hur får jag hjälpa mitt barn?

Simon (23.12.2012)

Det är inte så mycket man kan göra riktigt, när ditt barn är så stor. Man kan säga att den enda anledningen att du vill hn att få hjälp är att det kommer att bli så mycket bättre för hn i framtiden. Säg att du bara vill ha det bästa för ditt barn, och att det alltid kommer att vara värt att försöka. Säg vad du känner inom dig och säga att du är trött för att du vill hjälpa, men att hn gör det mycket svårt för dig? Var helt ärlig och föreslå liknande sak som du kan gå med första gången och att HN inte behöver vara där så länge. Bara hälsa.Berätta hur du känner, och om inte så det går in ditt barn så att du inte kan göra mycket mer. Om ditt barn vet om dina problem och att denna kamp dig, jag tror det skulle vara själviskt av hn.Men det finns så många som har fått hjälp och pratade med psykologer, så det är inte något du behöver vara generad. En psykolog är bara att hjälpa och det är bara mänskligt att också, även om namnet psykologen skrämmer ofta många. De är bara ute för att lyssna, vägleda och ge råd. De kommer att förstå vad det är sagt, och om ditt barn matcher med psykolog och hitta självförtroende den kunde gjort stora framsteg.Så försök att inte ge upp ävenihåg var att dra gränsen för dig själv så att du inte slår i väggen! Lycka till!

Samuel (29.12.2012)

Selvskading är ett försök till självreglering, och jag skulle verkligen försöka traumaterapi. Här arbetar man med nervsystemet innan du fortsätter och arbeta med känslor efteråt. Om detta inte görs, kan man lätt sluta med att en re-traumatiserade, och sedan det blir värre och värre så det låter som med dig. Jag tycker det verkar som du har gjort ett bra jobb, och ditt barn kan garanteras eller något för detta, finns det ingen som vill ha en sådan situation. För dig själv, jag skulle tonvikt på att försöka hitta något som är bra för dig att du kan göra något varje dag. Att vara snäll mot sig själv är också en utbildningsfrågan

Elise (20.01.2013)

Behöver psykologisk hjälp, jag är 17 år och till och med skador. Ha tydliga och stoppa dig mest sannsyndelig men deras barn synest kanske det är obehagligt att föräldrar vet, hjälper etc. Jag synest stone det är obehagligt att föräldrar vet, men också otroligt läckra, bara det att dem vet.Mamma sa mycket för mig när hon fick veta det, att hon inte kunde längre hon heller, kanske bara var tvungen att flytta bort, men hon har en hel del och tar ansvar, du vet henne alltför väl veldi att hon har mycket och ta hand om, så Jag kommer med detta självskadande. Min mamma älskar mig mer än något annat jag vet, jag älskar henne också. När ett barn med skada det verkligen frustrerande för föräldrarna, de som har följt sina barn från födseln fram till nu, sett armar ben och tänkte hur snyggt dem, då de ødelakt av självskadande! men och tänka för mycket om det gör du förmodligen arg, anoyes inte minst lite galen! inte så mycket på det, bara se till att barn får inte ha något som han / hon kan använda och även skador lägga undan knivar, rakblad etc. Allt är vassa och kan bäst spende MUST bort, det hjälper mycket. du smyga också förvisso lite inne i rummet för barn deras / din vilja och följ där allt måste verktyg som bäst kan spenderas för att skada bort, kan vara svårt och ta bort dem om du hittar timg används och blod! men kom ihåg att du inte ska tänka på det, bara få bort det.du hjälpa ditt barn mycket och dig själv. om du kanske har varit där och tagit bort saker, då finns det ofta mer än du tror och finner ungdomar nu helt tupplur ska jag säga, har besökt många samhällen och vet mer än jag borde. hoppas allt går in i självskadande och det blir ett slut, jag vet att när jag inte skadar det är en lättnad, men frestelsen är svårt och motstå! gör ditt bästa! men inte stressa för mycket, det är det värsta och barnet kan känna äckligt att föräldrar vet blir mycket om dem om du vet vad jag menar, vi har alla varit ungdomere och jag är en och vet vad känslor är) thihi men lycka Jag hoppas det bästa!

Skriv ett svar

Kan du hjälpa person som skriver det här inlägget? Kanske du har varit i liknande situation själv, eller på annat sätt inte vet något om ämnet? Svara på här:

Namn eller smeknamn

captcha

Spam check
← Ange alla fyra karaktärer i bilden.

Relaterade psykologiska ämnen

Här är några relaterade psykologiska ämnen.

Gratis psykologisk hjälp över Internet!

psykologAnvänd Psykolog Sverige när du vill ställa frågor och dela dina erfarenheter och tips om psykiska sjukdomar. Tjänsten är anonym och kostar ingenting.

Du kommer att få psykologisk hjälp i form av feedback, råd och tips från andra som använder denna webbplats. Vissa kan ha upplevt några av samma som du, eller de har professionell kunskap som de kommer att dela med dig.

Dela dina erfarenheter. Var anonym. »