Nedstämdhet

Jag är en 29 år gammmel kvinna tilsynelantende leva ett lyckligt liv. Jag har pojkvän, köpte radhus, fast jobb och är också en student (snart färdiga mästare). Men allt detta är bara skenbar / overfaldisk. Jag kämpar i relation till mina föräldrar / bror. För ungefär6 år sedan fick jag ett meddelande om att min far led av hasardspel och att detta hade lett familjen in i en finansiell kris. Jag hade mina egna finanser under kontroll så för mig betydde ingenting på den tiden, men det var svårt att veta att mina föräldrar hade burit på denna lögnare hela mitt liv.De dyra fritidsaktiviteter, och sorg fritt liv min bror och jag bodde var bara en illusion, som krav inkasso endast ökade under åren. Idag är min pappa två jobb för att finansiera sitt spelande och skuldsättning, medan min mamma har fått en stress betedde sjukdom som gör att hon måste ge upp sysselsättningen snart. Min mamma har alltid vetat att han sprang med spel men aldrig upplyst oss barn om detta. Jag hade alltså blivit 24 år innan jag var tillräckligt stor. I dag, fem år efter, de är tillbaka till hemlighet håller, om sin situation.Jag får aldrig något svar när jag frågar. Men kan få ett textmeddelande där min far fogar skyldig att jag inte går till stugan med min mor när han skulle köra en taxi, och tror att jag måste hjälpa dem ekonomiskt. Han bad mig ofta för pengarna. Nu när jag och min partner har delat ekonomi, avslutar han lite med detta. Denna känsla av att vara utesluten har ökat på sistone. Min bror har haft psykiska problem sedan han var 19, och nu är han 33 år och börjar göra känsla av liv. Han fick bara taxi tagg, till min mammas stora entusiasm förståe. Men jag vet inte om det här tills jag tjatar och frågar hur det går med honom. De är så rädda för att säga saker till mig, och för att skydda alla i familjen för mig verkar det som. Jag har alltid varit snäll och okomplicerad hela livet, och ställa upp för dem. Problemet är att jag inte känner att de är där för mig alls längre. Jag sa att jag hade en anställningsintervju nästa vecka, ett jobb som var mycket bra. Det enda som min mor sa; Oh ja, tar de säkert varav vissa ligger inom företagets redan, så det är hopplöst. En ganska märklig reaktion, men ganska vanligt från min mors sida. Har jag fick en topp betyg på kursen är ingen positiv reaktion, bara Javel. du hade tur då. Jag är medveten om att det kanske är dags att sluta bry sig om mina föräldrar vid 29 års ålder, och vad de säger och menar. Men det är svårt att inte ta i sig själva att de bryr sig så lite om mig. De är mycket mer intresserade av min rumskamrat och sitt jobb, och min bror inte minst. De lever och andas hans framtid. Men med mig. där det inte finns något intresse. Min far kan glatt säga; Skulle du snart få ett riktigt jobb där du inte har med åndsvakinger att göra. det e det pinsamt. (Jag arbetar som specialundervisning för dem som behöver Eksta hjälp och utbildning av minoritetsstudenter). När jag och min kära besöker den bara fokusera på min far, och min bror Dag sina jobb med min mor stort åtagande. Jag är som en osynlig fluga på väggen. Jag får ingen uppmärksamhet alls oavsett hur mycket jag försöker. Det känns så fel, som om jag är helt försumbar för hela familjen. Jag har tre grader (8 år), och får massor av beröm för jobbet, sommaren jag tränade lektor. Men det smärtar mig att mina föräldrar inte glädjas för min räkning. De är sååå imponerad Dag, men helt enkelt inte kan vara glad för något jag kan göra. Min far har varit ännu mer rasistiska sedan jag började arbeta med utlänningar och säger Sverige svenskar etc när Breivik rättegång är på TV. Usch jag är bara väldigt frustrerad och upprörd mig. Jag känner att jag inte har mina föräldrar längre. Vi fick den nya hunden för dem för två år sedan. Jag älskar hundar, och har vuxit upp med ett. Ändå inte min mamma lät mig titta på henne. Hon litar inte mig alls (men utan anledning, jag har aldrig gjort något fel hela mitt liv). Är vi sällan i Byn tillsammans shoppa kostym hon tittade på mig hela tiden som om jag är ett barn. Jag har insett att jag inte kan hantera att vara med mina föräldrar längre, så jag vet inte om jag måste bara ha lite distans.Samtidigt stör mig med dessa tankar hela tiden när jag är ensam. Den här veckan har jag varit ensam när samlevnad har varit i Stockholm. Jag har varit så deprimerad. Har inte haft lust att stå upp, och jag har gråtit ofta. Jag har haft flera mardrömmar. I en av de mardrömmar jag drömt om att hunden till mina föräldrar dog plötsligt, och att de hade ett minnesmärke hem med de jag inte visste om. Jag råkade komma hem och fick se dem svara kläder och jag förstod inte vad som hände. Då sade de bara, nej vi inte trodde att det var så viktigt att jag fick veta det. I en annan mardröm jag drömde att min bror skulle döda mig, han håller vapnet framför mig att skjuta mig så. Mina föräldrar hjälpte mig inte de stod bara tittade på. Jag vet inte vad dessa mardrömmar menar, men jag tror att det betyder att jag har en del saker som kanske borde psyksiske har behandlats. Det går bra när jag har saker att göra, men när jag är ensam jag är ofta ledsen. Jag vet inte vad som krävs för att få diagnosen deprimerad, men jag skulle tro att det är lättare slaget när jag lyckas jobba när jag bestämmer det. Jag är otroligt tacksam för vänner och pojkvän, och trodde inte att jag hade varit den person jag är, om det inte var för dem. Men det är tråkigt att jag skulle ha denna relation till min egen familj. Hur kommer det VLI när jag sambo, barn, när de är så likgiltiga för mig och vad jag gör idag.Familjen av min pojkvän är helt annorlunda. De bryr sig mycket, och slåss intresserade av hans liv. Jag skulle så gärna önska att de var så för mig också. Hans föräldrar hjälpte honom både ekonomiskt och psykiskt. Jag har varken vad är föräldrar till mig då? Borde de inte stödja dig i både goda och dåliga tider? Eller är det svårt för dem att glädjas för min räkning för att de är så långt ner själv? JAG VET INTE.Men jag blir väldigt ledsen att tänka på detta. Det är helt omöjligt att ta upp det med dem också, eftersom de är mycket användbara kritik. De talar lite om känslor, och detta blir mycket svårt att komma ikapp. Har du några förslag på hur jag ska Deale med detta?

Benjamin , 21.11.2012

Nyckelord: deprimerad

Skriv ett svar

Kan du hjälpa person som skriver det här inlägget? Kanske du har varit i liknande situation själv, eller på annat sätt inte vet något om ämnet? Svara på här:

Namn eller smeknamn

captcha

Spam check
← Ange alla fyra karaktärer i bilden.

Relaterade psykologiska ämnen

Här är några relaterade psykologiska ämnen.

Gratis psykologisk hjälp över Internet!

psykologAnvänd Psykolog Sverige när du vill ställa frågor och dela dina erfarenheter och tips om psykiska sjukdomar. Tjänsten är anonym och kostar ingenting.

Du kommer att få psykologisk hjälp i form av feedback, råd och tips från andra som använder denna webbplats. Vissa kan ha upplevt några av samma som du, eller de har professionell kunskap som de kommer att dela med dig.

Dela dina erfarenheter. Var anonym. »